Anna Maria Corazza Bildt; seminariet den 4 februari

Välkommen att diskutera och påverka detaljhandelns framtid i Europa!

4e februari, Europahuset 

Introduktion

Hej och välkomna till dagens seminarium om detaljhandelns framtid. Jag är glad att ni är så många som kommit hit idag för att diskutera hur vi kan underlätta för företag, riva ner hinder, skapa rättvisare relationer mellan aktörer och motverka protektionism. Jag har själv varit småföretagare innan jag valdes in i Europaparlamentet 2009 – jag satte upp och drev två företag som sålde italienska matprodukter och delikatesser via internet. Så jag har själv upplevt de byråkratiska hinder som finns, de svårigheter som man tampas med i förhandlingar mellan leverantör och detaljist m.m. och jag är glad att jag nu fått förtroendet att driva denna fråga i Europaparlamentet.  

Men först av allt vill jag börja med att tacka för förtroendet och samarbetet med Svensk Handel och Företagarna. Stort tack bland annat till Dag Klackenberg och Christina af Klint från Svensk Handel, till Jan och till Carolina Wallenius hos Företagarna, samt alla frivilliga från Kryssa Anna Marias stödförening, som hjälpt till att ordna allt och har gjort det möjligt för oss att träffas här idag, i Europahusets lokaler.

Vi hade ett liknande seminarium i Bryssel för en vecka sedan, och jag tycker det är viktigt att förankra debatten i Sverige på samma sätt, inte minst för att det är våra kommuner och landsting som har i uppdrag att genomföra de regler vi kommer överens om på EU-nivå. Jag är särskilt tacksam för att alla talare och panelister tackat ja till vår inbjudan att ha en öppen och konstruktiv dialog.

Idag är vi här för att skapa fler jobb. När det kommer till kritan kommer vi alltid att bli bedömda på hur många nya jobb vi skapar. I Europaparlamentet är jag därför väldigt engagerad för att sätta inre marknaden i centrum. Finanspaket räcker inte – vi måste gå tillbaka till den reella ekonomin och skapa gemensamma regler som gynnar både företag och konsumenter i hela EU, som gör det lättare att starta företag och som bidrar till ökad tillväxt, konkurrenskraft och nya jobb, speciellt för ungdomar. Problemet är att det lider brist på konkurrenskraft i Europa idag.

Därför välkomnar jag att Kommissionen publicerat den nya Inre Marknadsakten, som med hjälp av 50 konkreta förslag ska införliva den inre marknaden igen och göra det lönsamt och attraktivt för alla att handla över gränser. I Parlamentet kämpar jag mot onödig byråkrati för småföretag och fragmentering av den inre marknaden; för att stärka den inre marknaden behövs mer harmoniserade regler. Det är också viktigt – och det har jag tagit upp både med mina kollegor i Parlamentet och med Kommissionären – att denna Inre Marknadsakt ges den politiska dignitet den förtjänar. Vi måste ta vara på momentum, precis som Delors gjorde för 20 år sedan. Därför har jag också uppmanat President Barroso att han själv ska driva denna fråga som en prioritet.

Detaljhandeln spelar en viktig roll i denna process. Detaljhandeln är verkligen en pelare för tillväxt och konkurrenskraft i EU. Siffrorna talar för sig själva: 20 miljoner jobb, motsvarande 4% av Europas GDP och 20% av Europas små- och medelstora företag. Det är en dynamisk sektor, som rekryterar brett, tar vara på mångfalden och skapar flexibla jobb för många människor (kvinnor, invandrare, unga…). Dessa positiva aspekter kommer jag också att understryka tydligt i min rapport och erkänna detaljhandelns roll i att förbättra människors liv och modernisera livsstilar tack vare stort utbud. Direkthandeln är ett exempel på en sektor som växer mycket i Sverige. Vad man kan dra för slutsats av detta är att handel inte längre bara handlar om varor – det är också tjänster och upplevelser.

Men fokus för debatten och för mitt arbete med betänkandet kommer främst att ligga på utestående och kontroversiella frågor för företagen – det som påverkar företagens möjligheter och prestation, som gör att de inte alltid kan skörda alla frukter av sitt arbete.

Mitt arbete kommer alltså inte att fokusera på konsumenter, eftersom jag är övertygad att allt vi gör för företagen i slutändan har en positiv effekt för konsumenter. Dessutom arbetar vi just nu i Parlamentet med den viktiga lagstiftningen om konsumenträttigheter, där vi försöker förenkla och harmonisera reglerna för köp över gränser. Jag har också varit mycket engagerad i lagstiftningen om livsmedelsinformation till konsumenter och har hela tiden drivit linjen att konsumenter behöver bättre och tydligare information – inte mer information. Marknadsföring får inte överskugga information och matbranschen måste ta sitt ansvar för att undvika vildeledande märkning och förfalskningar.

Förra året antog vi ockå en rapport om e-handel av min kollega Arias Echeverria (Completing the internal market for e-commerce), och vi röstade faktiskt igår i plenum om WEEE-direktivet (Waste Electrical and Electronic Equipment Directive) som ska förenkla e-handel och gränsöverskridande handel. Dessutom har jag varit mycket engagerad i inre marknadsutskottet i frågan om sena betalningar, där vi klubbade en bra överenskommelse förra året som ger tydliga regler för betalningsfrister som småföretag kan åberopa, samtidigt som kontraktsfriheten bibehålls.

Jag nämner alla dessa frågor som vi redan arbetar med för att understryka att min målsättning är att inte överlappa det som redan gjorts eller görs, utan att utforska nya frågor och problemställning där vi fortfarande saknar svar.

Det betänkande jag ska skriva om detaljhandeln är en så kallad initiativrapport där Parlamentet kommer med idéer och förslag på områden där åtgärder behövs. Dvs att det inte är direkt lagstiftning, men det kan leda till det. Till exempel kan vi rekommendera till Kommissionen att studera närmare vissa frågor där vi saknar fakta eller jämförelser, vi kan sätta press på medlemsstater att genomföra lagstifning på ett bättre sätt, vi kan föreslå att man ändrar och förbättrat existerande regler osv. Om en majoritet av Parlamentet röstar för detta, måste Kommissionen följa upp våra förslag, ibland inom en angiven tidsfrist. Och jag kan säga så mycket som att Kommissionen redan står under stor press från Parlamentet att agera på vissa frågor som rör detaljhandeln. Även majoriteten av vår egen politiska grupp visar sig i diskussionerna tycka att det finns behov av konkreta åtgärder.

I Bryssel har jag under de senaste månaderna fört en bred konsultation. Bl.a. har jag träffat alla paraplyorganisationer, såsom EuroCommerce, European Retail Roundtable, EuroCoop, UEAPME (European assocation of craft, small- and medium enterprises), CIAA (Confederation of food and drinks industries in Europe), AIM (European Brands Association), m.fl. Vi har verkligen pratat med stora som små, med leverantörer och detaljhandlare, med livsmedelsbranschen men också med andra sektorer, med oberoende och icke-oberoende detaljister, och med märkeskedjor.

Dessa samtal och konsultationer har varit en viktig del av processen att skapa dialog i branschen. Jag tycker t.ex. att det är positivt att CIAA och AIM tillsammans har gjort en undersökning bland sina medlemmar för att kartlägga vilka otillbörliga avtalsvillkor som förekommer. Detta bidrar till att gå från ideologiska konfrontationer och myter, till att kunna diskutera på basis av konkreta fakta. När jag började mitt arbete med rapporten i höstas hade vi en väldigt polariserad dialog, det fanns en känsla av att man ville gömma och ignorera problem. Nu går vi sakta mot en situation där branschen mer och mer erkänner att det finns problem. Men processen tar tid. Därför vill jag också att min rapport ska bli ett levande dokument, en utgångpunkt för fortsatt dialog.

Låt mig nu berätta i stora drag vilka problem som kommit fram i konsultationerna hittills och vilka fokusområden vi överenskommit med mina kollegor:

1. 1.       Fri rörlighet av varor och tjänster

Vi har hört många exempel på konkreta hinder till den fria rörligheten av varor och tjänster inom EU. För att bara nämna några stycken:

-          ostar som tillverkas och säljs i Nederländerna måste ompacketteras för att kunna säljas i Frankrike eftersom Frankrike inte har samma regler vg. vikt och paketstorlekar när man säljer ost;

-          en leksak som gått igenom säkerhetstester i England måste genomgå extra certifieringar innan den kan importeras och säljas i Tyskland – detta trots att EU ska ha gemensamma säkerhetsstandarder;

-          när man importerar stolar till Italien måste man kunna uppvisa ett särskilt certifikat som säkerställer att stolen inte kan användas för tortyr…

Ni har säkert fler exempel som jag ser fram emot att höra om. I Sverige, och särskilt bland myndigheterna, finns det kanske en viss tendens att överregulera och ha striktare regler än i övriga EU vg säkerhet, hygien osv – vilket i sig kan vara bra, men det kan också skapa nya hinder och försvåra för svenska företags inköp från andra EU-länder.

Alla dessa hinder borde inte finnas i vår inre marknaden. Extra tester är kostsamma för småföretagare och innebär tunga byråkratiska procedurer. Vi måste istället lyfta fram vikten av ömsesidigt erkännande av standarder som underlättar och ökar handeln över gränser. Regler finns till stor del redan, men de genomförs inte korrekt. Vilka lösningar tycker ni kan vara effektiva på EU-nivå? Hur kan vi skära ner administrativa kostnader och byråkrati? Vilka kanaler använder ni för att uppmärksamma hinder (Solvit t.ex.)?

Inom e-handel finns det en stor potential, men där hittar man också problem. En studie från eBay visar att hälften av online detaljister skulle intensifiera sin handel över gränser på Internet om regelverket vore mer överskådligt och harmoniserat. Tänk vilken tillväxtpotential det skulle innebära för den digitala inre marknaden! I detta sammanhang är det viktigt att understryka att e-handel är ett komplement till butiker, det är inte så att butiker förlorar om e-handel växer och tvärtom. Istället ska man se e-handel som en del av lösningen, inte minst för de som bor på landsbygden.

Ytterligare ett problem som vi stött på är betalningssystem inom Europa. Det finns enorma summor som går åt i transaktionsavgifter, utan att vi alltid vet om det. Det handlar om flera miljoner om året. Olika betalningssystem i olika länder bidrar verkligen till en fragmentering av marknaden. Kommissionen har visserligen lanserat SEPA, the Single European Payment Area, för att förbättra transparensen och förenkla betlningssystem över gränser, med för närvarande talar man bara om Visa och MasterCard. Det vore intressant att höra hur ni ser på detta.

1. 2.      Konsumentens tillgång till varor och företagens tillgång till marknaden

Här ska vi som Europaparlament inte gå in på lokala myndigheters kompetensområden. Samtidigt måste det stå klart att subsidiaritet inte får användas av lokala myndigheter som ett sätt att kringgå eller gå emot EU-regler. Bara för att de ha komptens över urban plannig, kan lokala myndigheter inte införa restriktioner som går emot Tjänstedirektivet. I Frankrike har vi hört exempel på lokala myndigheter som infört en ny licens för att butiker ska kunna etablera sig, som innebär mycket strängare regler och de facto utesluter vissa tjänsteleverantörer.

Debatten om tillgänglighet är mycket aktuell även i Sverige. Antalet lokala butiker minskar stadigt ute på landsbydgen och även i stadskärnor, vilket påverkar möjligheterna för konsumenten att få tillgång till produkter i avlägsna områden och begränsar det fria valet. Ofta anklagas storkedjorna för att driva ut små butiker och lokala producenter. Hur ser vekligheten ut? Det är nog viktigt att tydliggöra att det här inte bara är ett problem mellan små och stora, utan även mellan leverantör – butik, butik – gallerior osv. Frågan är t.ex. hur man kan ge konsumenten en bra mix mellan små butiker och stora kedjor i en galleria?

Som sagt, det är inte bara de små som upplever hinderna. Vi har även hört från IKEA att de inte kan etablera sig i Nordrhein-Westphalen och Baden-Württemberg i Tyskland. Regionala myndigheterna har nämligen tagit fram kvoter som definierar den tillåtna graden av konkurrens per yta. På basis av deras kalkyler, har IKEA inte kunnat öppna fler än 3 butiker – trots att det skulle finnas efterfågan för ett 30-tal från konsumenternas sida.

Det mest oroväckande, som jag ser det, är när det skapas nya hinder. Ett praktexempel är den nya lagen i Ungern som inför en skatt för detaljhandlare, som de facto slår hårdast mot utländska företag. Skatten motsvarar 2.5% av netto omsättningen, och stiger progressivt när vissa trösklar passeras. Det är ren protektionism och skadar den inre marknaden. Samtidigt måste vi gå djupare och förstå varför denna typ av protektionism föds. Det finns en rädsla som vi måste förstå. Folk är rädda för att bli av med sina jobba, att bli tvungna att stänga butiker. Det är rädda för att det inte finns lika villkor inom EU och att de inte kommer att kunna konkurrera med de stora utländska företagen. De politiker som röstat igenom denna lag har valts in i det ungerska parlamentet och de har gräsrotsstöd från folket. Detta betyder inte att vi ska acceptera vad som händer, men vi måste förstå bakgrunden och hantera det på ett smart sätt.

När det gäller överträdelse av konkurrenslagstiftning kan Kommissionen vidta åtgärder med sanktioner eller gå via domstol med ett överträdelseförfarande (infringement procedure). Många tycker att detta instrument borde användas mer, men det är välidgt långsamt, krångligt och inte särskilt transparent. Andra säger därför att vi behöver något nytt, en alternativ lösning, men frågan är vad?

1. 3.      Otillbörliga villkor i relationen mellan företag

Otillbörliga villkor är den mest kontroversiella frågan och där vi har stött på tendenser till att vilja förneka att det finns problem. De flesta exempel finns inom matbranschen mellan producent/leverantör och stora kedjor, men inte bara. Det finns också inom andra sektorer, t.ex. inom bilindustrin.

Framför allt finns det en oro över maknadsdominans av de stora kedjor över de små, genom oskäliga och otransparenta villkor som tvingas på de mindre. Det finns exempel på selektiv distribution, restriktiv praxis, priskontroll m.m. som försvårar tillgången till marknaden och snedvrider konkurrensen. Det är naturligtvis normalt i en fri marknad att aktörerna har olika storlekar och olika förhandlingsmakt, men hur kan vi skapa lika villkor för de olika aktörerna, så att det finns en balans där alla kan spela sin roll, oavsett storlek?

Här har vi några exempel på oskäliga villkor:

-          De stora kedjorna vägrar att ta i beaktande prishöjningar i råvaror och justera sin butikspriser därefter, alternativt att småföretaget som producerar får vänta i minst 6 månader på svar och sedan justeras priset bara minimalt. Resultatet är att en liten produktör/leverantör själv måste bära den extra kostnaden.

-          Var tar marginalerna vägen i förhandlingarna? Vem vinner och vem förlorar? Vilka otillbörliga metoder används för att ”tvinga” på leverantören eller detaljhandlaren vissa villkor? Till exempel, detaljhandlare klagar över att stora märken som Coca-Cola har möjlighet i förhandlingarna att tvinga detaljisten till att skapa mer utrymme på den mest centrala hyllan, efter det är must-have products. Tvärtom säger märkena att detaljhandlare kan större makt eftersom de hotar med att ta bort ”systerprodukter” (såsom Fanta för Coca-Cola t.ex.) vilket skulle innebär stora förluster för märket.

-          Hur mycket garantier ges det till en leverantör som är beroende av en enda kedja att han inte kommer att stå utanför marknaden från en dag till en annan? Det finns många exempel på kontrakt som upphävts från en dag till en annan, på ett ensidigt sätt. Värst är det när småföretagaren redan producerat skräddarsydda produkter som storkedjan helt plötsligt inte vill ha längre. Risken är att småföretagaren går i konkurs, för han kan inte sälja vidare sina produkter till någon annan. Hur stor är trenden att småföretag som inte kan leverera större volymer trängs ut från maknaden pga. alla centralinköp och tuffa logistiska villkor?

Vi har också haft en hel del debatt kring egna märkesvaror. Hur ser ni på detaljisternas dubbla roll som både kund och konkurrent till märkesproducenter? Detaljhandlaren kan välja helt själv att sätta en stor prisskillnad i butiken mellan märkesvaran och den egna vara med den egna loggan, trots att det kanske i grund och botten är samma producent, men det får inte konsumenten veta. Det finns också exempel på imitationer och copycatting, t.ex. småföretagare som delat med sig av en affärsidé till en stor detaljhandlare, i dennes roll som kund för att kunna maknadsföra den nya produkten. Några veckor innan lanseringen av produkten, kommer detaljhandlaren själv ut med en ny produkt, under sin egen märkesvara, som liknar nästan till punkt och pricka småföretagarens idé. Det handlar om missbruk av konfidentiell information.

Den svåraste frågan är egentligen: hur definierar man upperbarligen otillbörliga avtalsvillkor (manifestly unfair practices)? Det finns definitionsproblem vg. illegalt och oskäligt, i god tro eller inte osv. Sen är också frågan hur mycket som bara är drivet av prissänkningar, vilket är en resonabel målsättningen, men som sedan i genomförandet blir till oskäliga villkor? Det måste erkännas att branschen har haft en stor roll i att trycka ner inflationen, vilket är positivt, men vill konsumenten bara ha låga priser? Man brukar säga att konsumenten röstar med fötterna, men har han verkligen den fullständiga bilden för att kunna ta ett beslut?

En annan fråga är hur man får småföretagarna att gå till domstol? Det flesta vågar inte. Kostnaden av att ”dra i nödbromsen” är för stor, dels vg. kostnader för att betala jurister (vilket de störra kedjorna inte har några problem med), dels för att utfallet är för osäkert, dels för att man inte vill riskera att förlora sin affärsverksamhet. Rykte är också en stor del av branschen, och småföretag vill inte riskera att förlora alla sina kontrakt på en och samma gång.

Naturligtvis är jag inte naiv. Vi lever i en fri maknad och konkurrens är A och O, så det vill vi inte ändra på. Det som behövs är en level-playing-fiel.

Så vilka optioner har vi på bordet? Även om vi bestämmer oss för lagstiftning, vilken typ av regler skulle vi då införa? Är lösningen fler eller färre regelverk? Räcker det med konkurrenslagstiftning och anti-trust regler som vissa experter säger, eller behövs någonting mer? Kan lagstiftning verkligen lösa problem, när det redan är svårt att slå fast fakta och uppmana aktörerna att gå till domstol? Skulle man i så fall vidga omfattningen av de direktivet om oskäliga villkor som nu finns för B2C[1] till att också inkludera B2B? Vore förslaget om ett gemensamt kontrakt (ett 28e kontraktsregim) inom EU ett bra steg? Förslaget finns redan på bordet i form av en Grönbok från Kommissionen[2].

Den allmännt spridda känslan är att frivilliga åtgärder och codes of conduct inte genomförs. Och det finns en konsensus i Parlamentet att regelverk är lösningen. Som jag sade inledningsvis finns det en stor press inom EP för tydliga regler – och det kommer inte bara från socialdemokraterna och vänstern… Det är faktiskt så aktuellt att i Parlamentets rapport om Inre Marknadsakten finns det ett förslag från en liberal (!) om en paragraf som kräver reglering av oskäliga villkor. Det står nu på papper.

Vad jag har försökt framföra till branschen är att ni måste visa att det finns skäl att undvika regelverk. T.ex. genom att ta initiativ och visa att ni tar frågan på allvar och tänker komma upp med möjliga lösningar. Men om vi lämnar det som det är nu, kommer det att bli regelverk. Min förhoppning är verkligen att vi ska kunna lösa det genom dialog och undvika att ingripa för starkt i marknadens dynamik, vilket skulle kunna leda till oförutsedda och negativa effekter. Därför håller vi just nu på att kartlägga alla forum som redan finns, såsom den platform om relationer mellan företag som Kommissionen startade i fjol inom ramen för High Level Forum on the Food Supply Chain. Här vore det värdefullt att höra från er vilka existerande forum och gemensamma mötesplatser för B2B skulle behöva utvecklas vidare, och i så fall hur? Ska vi ha uppförandekoder på nationell eller på europeisk nivå, t.ex.?

1. 4.      Effektivitet och hållbar konsumption

Sist men inte minst vill jag mycket kort ta upp frågan om hållbar konsumption. Tyvärr har vi inte tid att prata om det idag, men det är ett område där detaljhandeln har tagit många positiva initiativ som jag vill lyfta fram i min rapport. Bl.a. är det ett område som tydligt visar att det finns en win-win för konsumenter och företag.

Detaljhandel har visat att de tar sin green social responsibility, med exempel som the declaration on energy och the Retail Forum on sustainability som ERRT varit ledande i. Det finns även ett antal frivilliga fora såsom the Global Consumption Forum och the Efficient Consumer Response, där leverantörer och detaljister träffas regelbundet för att göra framsteg tillsammans. I Bryssel har även EuroCommerce och UniEuropa (fackföreningarna) skrivit under en gemensam deklaration om den sociala dimensionen i detaljhandeln. Framför allt är det väldigt positivt att se att svenska företag som IKEA, H&M och många fler är i framkanten på detta med innovation, forskning m.m.

Jag vill också ta upp en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som jag kommer att driva parallellt, det är frågan om matsvinnet. Hur kan vi tillsammans bidra till att vi slänger mindre mat? Siffrorna är chockande: vi slänger nästa 25-30% av det vi köper, och all mat som slängs under ett års tid i Italien skulle kunna försörja ett land stort som Spanien under ett år. Vi har helt enkelt blivit för bortskämda och tittar bara på det förfallodatum som står på förpackning. Vi har tappat den bondekultur som gjorde att man kände, luktade och smakade på maten.

Det är egentligen inga komplicerade lösningar som behövs, utan det börjar med en ändring av människors vanor: att återanvända matrester i nya recept, att alltid titta vad som finns kvar i kylskåpet innan man handlar osv. Kanske skulle man också kunna ta efter god praxis som finns i Frankrike och Schweiz, där matbutiker får skatteavdrag när de skickar produkter som precis går ut till välgörenhet, eller där det finns 50% rabatt på matvaror som har förfallodatum inom 24 timmar. Jag vet att det redan finns goda initiativ inom branschen, så det får vi fortsätta med tillsammans i framtiden.

Avslutningvis vill jag verkligen uppmana er till dialog. Jag hoppas att jag inte drömmer, men jag skulle vilja se en konstruktiv dialog mellan branschen baserad på fakta, innan vi hoppar rakt in i förslag om lagstiftning. Det är viktigt att öka medvetandet och lägga fram konkreta problem på bordet, det som ni upplever i er dagliga verksamhet. Sen måste vi tillsammans utvärdera existerande regler och initiativ och finna gemensamma lösningar som fungerar för alla. Så innan vi blir tvungna att kasta oss in i lagstiftning: ta initiativ, självreglera, och ta debatten sinsemellan! Även om tiden är begränsad idag, hoppas jag att dessa diskussioner kan vara en början, och under kaffepausen och lunchen är jag också öppen för frågor.

Tidtabellen för min rapport är:

-          2 mars: rapporten lämnas in för översättning

-          21-22 mars: diskussion om rapporten i inre marknadsutskottet

-          13 april: omröstning i inre marknadsutskottet

-          Maj: omröstning i plenum

Slutsatser

Stort tack till alla er som medverkat och bidragit till en livlig och intressant debatt idag! Ett särskilt tack till vd för ICA, Anders Svensson, att en av Sveriges största kedjor ställde upp på en öppen debatt tillsammans med leverantörer, konsumentorganisationer m.fl. och svarade på raka frågor om otillbörliga avtalsvillkor, när det faktiskt är många i ledningen av Europas storkedjor som ignorerar dessa frågor. Jag hoppas att andra i ledningen av matkedjorna i Sverige och övriga Europa också vill ställa upp på en öppen dialog.

Dialogen måste fortsätta, för det finns fortfarande problem. Om nu kundens preferenser driver, har kunden verkligen hela bilden för att göra sitt val? Finns det balans i förhandlingarna? Ofta möter vi polarisering och en mycket defensiv attityd. Många små aktörer vägrar att ställa upp. Detaljister har spelat en viktig roll i att hålla inflationen nere, men vem betalar kostnaden för att inflationen är låg?

Det viktigaste är att utgå från fakta, istället för myter. Vi kommer att be Kommissionen, i samarbete med branschen, att definiera vad manifestly unfair commercial practices är och göra en kartläggning av konkreta fall. Vi måste också sätta press på medlemsstaterna att bättre genomföra existerande regelverk (Tjänstedirektivet, Varupaketet), sätta press på Kommissionen för bättre översyn och snabbare överträdelseförfaranden, men debatten ska också handla om frivilliga åtgärder, uppförandekoder, ombudsmän, självreglering…

Jag tror på att lösningen ligger främst i dialog och frivilliga åtgärder, men i Europaparlamentet finns det ett imperativ att reglera – vi ser det bl.a. i den skriftliga deklarationen om dominans av de stora kedjorna från 2008 och till och med i den text om den Inre Marknadsakten som vi ska rösta om i inre marknadsutskottet snart. Kom ihåg att förslaget om regulering är allvar, det finns på bordet även om det inte kommer från mig. Antingen diskuterar vi vilken typ av regler vi ska införa, eller så måste branschen ta frivilliga åtgärder och visa sitt engagemang. Ta upp frågan här i Sverige, sätt press på myndigheterna och på Kommissionen genom paraplyorganisationerna, forstätt debatten och ta ett delat ansvar!

Jag kommer att göra allt jag kan på min nivå för att hjälpa till att riva ner de hinder som ni upplever. Debatten om detaljhandelns framtid går hand i hand med den nya Inre Marknadsakten och jag är engagerad för att ta upp det på högsta politiska nivå.

Jag hoppas att vi kan ha en fortsatt konstruktiv dialog, hör gärna av er till os – det enda vi inte har är tid, men ta gärna kontakt med mig och mitt kontor i framtiden och dela med er av exempel, god praxis, problem och förslag till lösningar!

[2] Grönbok från EU-kommissionen om politiska alternativ för främjande av en europeisk avtalsrätt för konsumenter och företag (2010)