Christer G Wennerholm

I år firas Märkesåret 2009, ett jubileum som uppmärksammar Finlands och Sveriges skilda vägar och samarbete. Det förtjänar en tanke. Runt om i världen pågår precis samma processer som i vårt land för två hundra år sedan. Vi har inte haft främmande styrkor på vår mark på väldigt länge, men det betyder inte att det råder lugn och ro i världen. Märkesåret påminner oss om att vi alla har ett ansvar för att värna fred och framförallt odla samarbete.

När ryska styrkor invaderade Sverige under 1809 och ockuperade Umeå så tvingades Sverige gå med på en förkrossande fred. Finland skiljdes från det egentliga Sverige och blev en rysk provins, märkligt nog med betydande friheter. Tänk hur utvecklingen hade sett ut om kriget hade undvikits genom bättre förberedelser eller bättre diplomati. Artikeln i SvD idag belyser detta.

Den som vill veta mer om Finska kriget, dvs kriget mellan Sverige och Ryssland mellan 1808-1809 bör definitivt bege sig till Livrustkammaren för att titta på deras utmärkta utställning. Jag var själv där vid det högtidliga öppnandet där även kungafamiljen deltog. Kungen talade stort om Märkesåret och Carl Bildt gjorde en lysande exposé över Sveriges sista krig och om vårt lands historia. Stämningen var påtaglig och hög.

Att vårt lands historia är så lite känd är ett missgrepp. I skolböckerna ägnas mer tid åt att förklara blandekonomins förtjänster än åt att förklara hur vi formats som nation. Jag tror på ett öppet Europa, men historien är viktig att känna till för att få en kompass och kunna lära sig av misstagen.

Snälla, ge Guillou en regissörsstol, lÃ¥t honom belysa en av vÃ¥r tids viktigaste händelser.  Freden ledde för övrigt till att kungen avsattes och jakten pÃ¥ en efterträdare inleddes – nästa Ã¥r lär vi fÃ¥ se mer om den historien. FrÃ¥gan är bara – vem ska spela rollerna som Överste Gustafsson och Jean-Baptiste Bernadotte.