Varför är det så viktigt med möjligheten att ombilda sin lägenhet från hyresrätt till bostadsrätt?
I debatten om bostadspolitiken i Stockholm framstår det emellanåt som om hyresrätten är på väg att försvinna. Detta är helt felaktigt. Ibland undrar jag hur många som vet att det finns ungefär lika många hyresrätter som bostadsrätter i Stockholms innerstad. Ungefär 55 procent av lägenheterna på Södermalm är hyresrätter och det finns 37 procent hyresrätter på Östermalm. Däremot finns det inom kommunens gränser en övervikt av hyresrätter, särskilt i ytterstaden. Jag anser det är bra att det finns olika upplåtelseformer i hela staden.
Bara det faktum att människor med olika önskemål, olika förmåga och olika bakgrund kan bo i samma område motiverar att man ser över stadens möjligheter att åtgärda ett alltför homogent utbud av boendeformer. Staden kan genom markpolitiken se till att det byggs varierat och genom sina bostadsbolag göra ombildningar möjliga. Allt för att staden ska bli attraktiv för alla smaker i alla dess delar.
Många jag möter i ytterstaden vittnar om att de trivs där de bor och önskar bo kvar även om livssituationen förändras. Detta är något som vi beslutsfattare bör ta fasta på. Blandat utbud av bostäder skapar mångfald och motverkar segregation.
Pengarna som Stockholm får in genom de försäljningar som skett, som i skrivande stund är omkring 20 miljarder i reavinster, leder till att staden har ekonomiska muskler att, mitt i lågkonjunkturen, investera, bygga nytt och även rusta eftersatta fastigheter.
Så den som vill bo kvar i hyresrättsformen gynnas av att de kommunala bolagen äntligen får ekonomiska möjligheter att renovera, energieffektivisera och snygga till de eftersatta fastigheter som ingen tidigare lyckats underhålla fullt ut.
(DET TALADE ORDET GÄLLER)
Ordförande! Fullmäktige!
I maj genomfördes ett dialogprojekt i Husby i Järvaområdet. I samband med detta kom en kvinna från Liberia fram och hade ett budskap att förmedla till oss alla; “Jag bodde på Torsgatan i 20 år, inne i stan. Flyttade hit för ett år sedan. Och jag tycker mycket om Husby, för jag tycker det är lugnt. Jag trivs här. Så alla som vill flytta hit – Varsågod!” Det finns många som liksom Rita har en helt annan bild att förmedla kring Husby och Järvafältet än den som ofta förmedlas från människor som kanske aldrig satt sin fot i området. Har inte många beslutsfattare och media ganska märklig syn på förorter runt om i landet? Problem efter problem lyfts fram, onyanserat blundar man för ljusglimtarna. Man trycker ned, oftast omedvetet, enskildas energiska arbete för sitt område och fler och fler domedagsprofetior levereras till de boende och till näringsidkare. De som bor och verkar i stadens olika delar är inte roade av den generaliserade bild som ofta målas upp. De allra flesta trivs och känner sig trygga. Många känner sig stolta över att bo där de bor. Men självklart har man synpunkter och idéer. Självklart vill man åtgärda det som man anser bör åtgärdas. Men det finns inga paketlösningar som fungerar utan att den det berör involveras. Detta gäller såväl i innestaden såsom i ytterstaden.
Med utgångspunkt i detta resonemang gav vi i uppdrag till våra bostadsbolag att tala med så många boende i Järvaområdet som möjligt. Dialogen har nu lett till att hittills 6000 boende, 6000 riktiga experter har gett sina synpunkter på vad de tycker är bra och vad som gör att de trivs, vad de vill att vi ska åtgärda för att staden i alla dess delar ska bli än mer attraktiv inför framtiden. I anslutning till denna ökade aktivitet hör vi fler och fler boende i området meddela att de trivs och känner sig trygga. Detta är mycket glädjande. Arbetssättet har blivit mycket framgångsrikt och sprider sig nu till övriga staden och fler och fler anammar modellen. Staden förvaltas och utvecklas av invånarna och deras förtroendevalda gemensamt.
Staden ska i alla dess delar vara attraktiv så att människor som med olika förutsättningar och önskemål har möjlighet att leva sida vid sida. Det hör till saken att i delar av staden försvåras människors valfrihet av det faktum att det finns för få olika boendemöjligheter – mångfalden av upplåtelseformer saknas. Det största intresset för ombildningar ser vi därför utanför innerstaden, två tredjedelar. Jag tror på en stad som i alla dess delar är möjlig att bo i för alla. Alla vill dock inte ombilda sin lägenhet till bostadsrätt. Till dem som väljer att bo kvar i hyresrätt har jag ett tydligt budskap. Ni alla ska se hur våra bostadsbolag utvecklas och blir ännu bättre på att förvalta fastigheter och era lägenheter. Ni kommer att se hur stadens bostadsbolag genom att erbjuda dem som så önskar ombilda till bostadsrätt och genom att släppa in fler aktörer äntligen har möjlighet att göra nödvändiga investeringar i eftersatta fastigheter, och vi gör det tillsammans med er som bor där. Reavinsterna på hittills 20 miljarder kommer alla till del.
Alla stockholmare gynnas av att staden genom aktiv fastighetsförvaltning skapar förutsättningar för en ännu mer attraktiv stad som utvecklas i takt med att allt fler söker sig hit. Ordförande, jag vill avsluta med ett par frågor som jag tror även ställs internt inom det socialdemokratiska laget;
Varför är stockholms socialdemokrater emot att de boende i ytterstaden ska ha möjlighet att ombilda sina lägenheter? Varför nonchalerar stockholms socialdemokrater vissa hyresgäster för att endast lyssna till de som bekräftar socialdemokraternas vilja att dominera och äga så mycket som möjligt i kommunal regi? Vill socialdemokraterna endast representera de som bekräftar dem själva?
Vår uppfattning är att ett Stockholm för allas tycke och smak – utvecklas till en blomstrande stad för alla.
Jag yrkar bifall till kommunstyrelsens förslag till budget.
På onsdagen under Almedalsveckan deltog jag i en paneldiskussion kring hedersproblematiken. Anledningen till att jag blev inbjuden antar jag har att göra med mina tio år på den socialpolitiska arenan. På den tiden talades det dock tyst om hedersrelaterad brottslighet och få visste hur omfattande problemen var.
Vid seminariet visades en gripande pjäs, vars innehåll var taget ur verkliga händelser. Rummet var överfyllt, varmt och syrefattigt. Solen stod högt på himlen. Ingen ville dock att pjäsen skulle ta slut. Prestationerna från ungdomarna var enastående.
Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, var tydlig och saklig i den efterföljande diskussionen. Brott ska beivras och det är aldrig en förmildrande omständighet att hävda familjens heder. Myndigheter får aldrig undvika att hantera de uppenbara brott och kränkningar det hela ofta är fråga om, utifrån hänvisning till tradition. Barn och ungdomar har rättigheter som är lika högt värderade som frihet och demokrati.
I Stockholm lät vi göra en omfattande utredning kring hedersproblematik. Enkätsvar med mycket hög svarsfrekvens påvisar att förskräckligt många barn är utsatta för hedersrelaterat förtryck. Nu kommer socialsekreterare och andra utbildas för att kunna möta och bistå dem som drabbas.
Jag tror mycket kan komma att ske i positiv riktning om människor får verktyg att lämna utanförskapet. Blir man inkluderad i det svenska samhället, har ett arbete att gå till och tillåts växa som människa kan kanske ifrågasättandet av förlegade normer och hedersrelationer ges utrymme.
Broar mellan människor, etniska grupper, religiösa åskådningar samt tillgång till mångfald och valfrihet ger människor vikter att väga sina liv med. Respekten för varandra ökar och möjligheten att slå vakt om sin egen person förstärks. Barn behöver möta barn av andra världar, ungdomar behöver träffa sina motsatser, jämlikar och olika åskådningar behöver mötas för ökad förståelse. Som exempel vill jag nämna de kristna och muslimska Kistaungdomarnas gemensamma läger där man samtalar om det faktum att det är mer som förenar religionerna än som skiljer dem åt. Ett annat exempel är de invandrartjejer från Järva som genom idrotten byggt relationer med tjejer i en Lidingöskola. Gemensamma idrottsläger och kontakter med mentorer och företag skapar vägar in i samhället. Alla tjänar på detta.
Kanske kan liknande insatser dra undan hedersförtryckets fäste tillsammans med fler utbildningsinsatser samt beivrande av hot och kränkningar.
Idag har jag startat ett upprop för en framgångsrik bostadspolitik i Stockholm.
Bostadsfrågan är för viktig för att hämmas av politiska låsningar. Om du är överens med mig om att hela Stockholm ska vara attraktivt, om du håller med mig om att det ska finnas olika upplåtelseformer i hela staden och om du, liksom jag, tycker att Stockholm ska vara en stad som möjliggör att alla olika önskemål om boende kan uppfyllas, då kan du skriva under uppropet.
Till uppropet på Facebook
Härom helgen var det ett mycket intressant inslag på Godmorgon Världen där Socialdemokraternas storstadskris diskuterades av bland andra Helene Hellmark Knutsson, kommunalråd i Sundbyberg samt Ilijan Batljan som är kommunalråd i Nynäshamn.
Hellmark Knutsson ifrågasätter bland annat Stockholmsossarnas hårdnackade motstånd mot friköp av bostäder/blandade upplåtelseformer och Batljan går så långt att han anser att Socialdemokraterna i Stockholm måste tillsätta en kriskommission…
Lyssna på det intressanta inslaget här.
Tänk dig att du sover som djupast. Klockan är kring 03 och staden befinner sig i det närmaste i dvala. Du väcks av ett larm. 10 minuter senare står du i kolmörkt iskallt vatten på botten av Riddarfjärden iklädd dykarutrustning. Du letar efter den person som nyligen setts falla ned från Västerbron. Beskrivningen låter kanske overklig, men den är i högsta grad verklig för våra fantastiska brandmän. Den fysiska och psykiska påfrestningen som vår räddningstjänst upplever dagligen är värd att belysas. Ingen stad klarar sig utan sin räddningstjänst men kanske tar vi alla ibland den bara för given.
Jag talade nyligen med en brandman som gjort sitt yttersta i en lika overklig situation. En människas liv gick vid detta tillfälle inte att rädda. Omständigheter helt utanför brandmannens kontroll gjorde att en person dör framför brandmannens ögon. Händelser som detta sätter sina spår. Utomståendes felaktiga bedömningar av händelseförloppet kan här förvärra situationen avsevärt.
Jag är övertygad om att de lyckosamma insatserna, glädjen i att att få bidra till att rädda människoliv och att lyckas undvika stora skador på egendom, är det som driver våra brandmän att fortsätta arbeta. Brandmän är ofta först på platsen vid till exempel hjärtstopp och ofta räddas liv med små marginaler. Att få rädda ett liv måste väl ändå vara det mest omtumlande man kan få uppleva.
Vår räddningstjänst är professionell och hängiven. Alla gör sitt yttersta för att rädda liv och egendom och de är värda all aktning.
När då man får höra om att våra brandmän angrips av stenar, raketer spott och spä, då undrar nog de flesta var sans, förnuft och medmänsklighet tagit vägen. Det har förvisso inte hänt så ofta, men förekomsten stämmer till eftertanke. Vi har alla tagit del av händelser i Rosengård och även kring järvafältet. Många insatser görs för att motverka framtida händelser och myndigheter, beslutsfattare och andra sliter för att hitta nya arbetsmetoder. Är allt orsakat av utanförskap? Plötsligt angrips räddningstjänsten av studenter i Uppsala och nu blev frågan än mer komplicerad. Har vi tagit räddningstjänsten för given?
Jag ger mig inte. Jag kommer göra det jag kan för att se till att våra professionella brandmän får det bemötande och den respekt som de faktiskt förtjänar.
Välkommen till min hemsida. Här kommer jag att börja skriva inlägg inom kort. //Joakim
